Sanktion - diplomatisk men mäktig

Sanktioner mellan länder blir allt vanligare och vanligare. Istället för direkt anfall eller krigsförklaringar har den diplomatiska riktningen som bestämdes för världens makter efter andra världskriget influerat hur politiska makter vidtar åtgärder för att reglera, styra och justera.

Just i exemplet med aktuella Libyen, har bl.a. EU vidtagit sanktioner mot Libyen. 

"Det planeras embargot på vapenleveranser till detta land som svar på våldsanvändningen mot demonstranter. Dessutom frysas alla bankkonton, som tillhör Muammar al-Gaddafis familj, som inte heller får resa in i EU-staterna." skriver http://swedish.ruvr.ru. 

Enligt NE lyder definitionen av sanktion såhär: sanktion (lat. sa´nctio, se sanctio), inom juridiken sammanfattande benämning, oftast i pluralformen sanktioner, på straff, ersättningsskyldighet m.fl. påföljder av rättsstridigt handlande. Termen används inom folkrätten om åtgärder som vidtas mot stater som bryter mot det internationella regelsystemet. 

Detta är alltså ett sätt att bestraffa ett land som bryter mot ett regelsystem eller avtal. På så sätt drabbas i sin tur av ekonomisk instabilitet om man inte förändrar vad majoriteten av länderna efterfrågar eller föreslår. På detta sätt kan länder tvingas till beslut.  En annan diplomatisk metod är bojkott, vilket innebär att man stoppar alla leveranser från/till ett visst land. De nämnda metoderna har tillämpats på bl.a. Israel och senast Libyen.

När man tänker efter så inser man att det är ett effektivt sätt, men det kan liknas vid utpressning, något som vid missbruk eller vid fel tillämpning är skadligt för rättigheter och stater som är "annorlunda".

Detta maktinstrument kan därför både vara positivt och negativt, det är diplomatiskt i alla fall. 

Finanspolitik

Att styra ett lands ekonomi är essentiellt för att skapa en balans som befolkningen själv inte kan hålla.
De ekonomisk-politiska medlen som finnanspolitiken har anknytnignar till budget främst.
När det gäller budget finns två sorters budgets för de två olika konjukturerna.


Som vi vet har vi:
lågkonjuktur: låg konsumtion, låg efterfråga och hög arbetslöshet
högkonjuktur: hög konsumtion, hög efterfråga och låg arbetslöshet.

Vad finanspolitiken vill uppnå är en trend som gå mellan dessa konjukturer, en stabil trend, varför?
Trenden hamnar som ett snitt mellan låg- och högkonjuktur. Man vill inte att ekonomin expanderar för snabbt eller för sakta. Därför eftersträvas trenden som är en BNP som ett snitt mellan för hög och för låg BNP.
BNP= bruttonationalprodukt, värdet på totala värdet på varor och tjänster som producerats.

Trenden är alltså ambitionen. Hur gör man då vid de olika konjukturerna?

Lågkonjuktur: för att få igång och öka efterfrågan underbalanseras budgeten. Utgifterna är därför högre än intäkterna pga. investeringar i projekt, skattesänkningar och lägre avgifter bl.a. just för att öka eftergrågan.

Högkonjuktur: då gör vi motsatsen för att bromsa upp utvecklingen och överbalanserar därför budgeten. Intäkterna är större än utgifterna vilket innebär att finanspolitiken stramar åt sin budget, ökar skatter och fler avgifter. Man minskar alltså efterfrågan.

Denna sortens metod för att ständigt sikta in sig på den stabila trenden genom att tillämpa det motsatta sättet kallas kontracyklisk konjukturpolitik. Det innebär med andra ord att staten gör det motsatta mot vad hushållen gör. Om konsumtionen är låg hos hushållen, tillämpar staten en expansiv finanspolitik som genererar en ökad konsumtion. Om konsumtionen är hög hos hushållen, tillämpar staten en åtstramad finanspolitik som genererar en sänkt konsumtion.

Socialismens utveckling i Sverige

Per Albin Hansson - statsminister/försvarsminister/partiledare under 30-talet

Socialism i grunden handlar om det klasslösa samhället, där den offentliga sektorn äger företagen och på så sätt styr produktionsmedlen. Målet är att man inte ska göra skillnad på människor och istället skapa en vi-känsla där man tillsammans enade skapar en välfärd. Den enskilda individen står därför inte i centrum, även om det är den som vid extrem socialism-> kommunism styr. Socialisternas "profet" är Karl Marx och andra kända namn på ledare är Mao Zedong (Kina) samt Lev Trotskij (Ukraina) som båda fått ideologier uppkallade efter varandra.

I Sverige är en av de större namnen för socialismen Per Albin Hansson som är mannen bakom verkställandet av det välkända "folkhemmet" som syftar på ett samhälle där fattiga och sjuka får ekonomiskt stöd via staten från det arbetande folket. Alltså via skattemedel.

Göran Perssonons tid var ganska framgångsrik för Socialdemorkaterna, men hans avgång efter valförlusten gav Mona Sahlin möjligheten att träda fram som partiledare, något som misslyckades. Rent partipolitiskt så har politiken förts åt höger. Socialdemokraterna har antagligen pga. folkets trend och sug efter skattesänkningar, godkänt flera skattesänkningsförslag. Man har tydligt märkt hur S följt med liberalismvågen vilket även kan ha bidragit till de dåliga valresultaten då partiet saknat ett bestämt fäste.

Mona Sahlin misslyckades

Lyckas Håkan Juholt?

Mona Sahlin misslyckades och nu träder en ny entusiastisk och betydlig mer passionerad och säker partiledare fram, nämligen Håkan Juholt! Juholt har lovat en betydligt starkare socialistisk anda och rikting i partiet, något som är en intressant satsning.

Är socialism något aktuellt för ett land i utveckling? Det får folket bestämma!