Sanktion - diplomatisk men mäktig

Sanktioner mellan länder blir allt vanligare och vanligare. Istället för direkt anfall eller krigsförklaringar har den diplomatiska riktningen som bestämdes för världens makter efter andra världskriget influerat hur politiska makter vidtar åtgärder för att reglera, styra och justera.

Just i exemplet med aktuella Libyen, har bl.a. EU vidtagit sanktioner mot Libyen. 

"Det planeras embargot på vapenleveranser till detta land som svar på våldsanvändningen mot demonstranter. Dessutom frysas alla bankkonton, som tillhör Muammar al-Gaddafis familj, som inte heller får resa in i EU-staterna." skriver http://swedish.ruvr.ru. 

Enligt NE lyder definitionen av sanktion såhär: sanktion (lat. sa´nctio, se sanctio), inom juridiken sammanfattande benämning, oftast i pluralformen sanktioner, på straff, ersättningsskyldighet m.fl. påföljder av rättsstridigt handlande. Termen används inom folkrätten om åtgärder som vidtas mot stater som bryter mot det internationella regelsystemet. 

Detta är alltså ett sätt att bestraffa ett land som bryter mot ett regelsystem eller avtal. På så sätt drabbas i sin tur av ekonomisk instabilitet om man inte förändrar vad majoriteten av länderna efterfrågar eller föreslår. På detta sätt kan länder tvingas till beslut.  En annan diplomatisk metod är bojkott, vilket innebär att man stoppar alla leveranser från/till ett visst land. De nämnda metoderna har tillämpats på bl.a. Israel och senast Libyen.

När man tänker efter så inser man att det är ett effektivt sätt, men det kan liknas vid utpressning, något som vid missbruk eller vid fel tillämpning är skadligt för rättigheter och stater som är "annorlunda".

Detta maktinstrument kan därför både vara positivt och negativt, det är diplomatiskt i alla fall.