Finanspolitik

Att styra ett lands ekonomi är essentiellt för att skapa en balans som befolkningen själv inte kan hålla.
De ekonomisk-politiska medlen som finnanspolitiken har anknytnignar till budget främst.
När det gäller budget finns två sorters budgets för de två olika konjukturerna.


Som vi vet har vi:
lågkonjuktur: låg konsumtion, låg efterfråga och hög arbetslöshet
högkonjuktur: hög konsumtion, hög efterfråga och låg arbetslöshet.

Vad finanspolitiken vill uppnå är en trend som gå mellan dessa konjukturer, en stabil trend, varför?
Trenden hamnar som ett snitt mellan låg- och högkonjuktur. Man vill inte att ekonomin expanderar för snabbt eller för sakta. Därför eftersträvas trenden som är en BNP som ett snitt mellan för hög och för låg BNP.
BNP= bruttonationalprodukt, värdet på totala värdet på varor och tjänster som producerats.

Trenden är alltså ambitionen. Hur gör man då vid de olika konjukturerna?

Lågkonjuktur: för att få igång och öka efterfrågan underbalanseras budgeten. Utgifterna är därför högre än intäkterna pga. investeringar i projekt, skattesänkningar och lägre avgifter bl.a. just för att öka eftergrågan.

Högkonjuktur: då gör vi motsatsen för att bromsa upp utvecklingen och överbalanserar därför budgeten. Intäkterna är större än utgifterna vilket innebär att finanspolitiken stramar åt sin budget, ökar skatter och fler avgifter. Man minskar alltså efterfrågan.

Denna sortens metod för att ständigt sikta in sig på den stabila trenden genom att tillämpa det motsatta sättet kallas kontracyklisk konjukturpolitik. Det innebär med andra ord att staten gör det motsatta mot vad hushållen gör. Om konsumtionen är låg hos hushållen, tillämpar staten en expansiv finanspolitik som genererar en ökad konsumtion. Om konsumtionen är hög hos hushållen, tillämpar staten en åtstramad finanspolitik som genererar en sänkt konsumtion.